Current Region: United States  »  

1 (800) 849-2041

Back to articles Print Email Share

Från underhållsfronten inget nytt?

by Christer Idhammar

Inför underhållskonferensen “Det offensive underhållet” satte jag mej ner och gjorde en tillbakablick till 1972 för att se vad som i dag kan sägas vara helt nytt.

I boken Förebyggande Underhåll II – Tillståndskontroll. Som utgavs av Idhammar Konsult AB 1972 fann jag följande text i inledningen.

Tendensen inom dagens industri är att allt högre vikt läggs på tillståndskontroll, primärt under drift, och att förekomsten av programmerade utbyten och reparationer reduceras.

Jag vet att jag själv och andra kollegor i branchen, hade predikat ovanståend meddelande flera år, så det var inte nytt när det skrevs.

Något som man fortfarande talar mycket om är optimering av underhållsinsatser och kostnader, kanske inte så mycket inom industrin men väl inom den akademiska underhållsvärlden, t.ex universitet. Det är naturligtvis ett välkänt internationellt faktum att det som lärs ut på universitet är ofta gammalt. Användare av filosofier, system och tekniker har redan utvecklats vidare när det behandlas i utbildningsinstitutioner.

Jag kommer fortfarande på litteratur och föreläsare som visar nedanstående graf. Man menar att om Förebyggande Underhåll (FU) ökas så skall kostnaden för Avhjälpande Underhåll (AU) gå ner. Kostnaden för produktionsbortfall skall också gå ner, men ökar igen därför att man måste stoppa för att utföra FU. Sedan diskuteras var den optimala volymen FU ligger.

Det här synsättet stämmer om man med FU menar att det alltid baseras på programmerade utbyten, reparationer och överhalningar. Men det är ju en typ av FU som man vet sedan länge att det inte är riktigt. 1968 lärde jag mej för första gången hur fel utvecklas och distribueras i tid. Vi vet också nu, genom praktisk tillämpning, att endast ca. 10% av fel av olika slag i mekaniska komponenter är regelbundna och kan förutses i tiden. Så att tillämpa det här synsättet och försöka hitta ett optimum för FU är naturligtvis helt lönlöst. Så jag måste fråga varför det fortfarande lärs ut. För ca. Ett år sedan lyssnade jag på en presentation som behandlade implementering av RCM (Reliability Centered Maintenance). Den Amerikanska marinen beskrev hur detta hade resulterat i en sänkning av kostnaden för FU med 80%. Det var naturligtvis resultatet av att man gick ifrån regelbundna överhalningar av många komponenter och det gjordes för bara tre år sedan!

I boken Förebyggande Underhåll II beskrivs en graf som visar att om FU baseas på en riktig blandning av kostnadseffektiva tillståndskontroller och andra aktiviteter så finns inget optimum, utan man kan åstadkomma en kontinuerlig förbättring. Kanske den kommer att inkluderas i utbildningsinstitutioner snart.

Naturligtvis har nya produkter utvecklats inom underhåll. Tekniker inom speciellt tillståndskontroll, användning av datorer, nya material etc. har utvecklats mycket. Men det jag vill säga här är att grundläggande underhållsfilosofi och synsättet på underhållsekonomi har inte ändrats mycket och fortfarande tillämpas kända fakta alltför lite.

Låt mej avsluta med ett exempel. Det jag beskriver hände mej förra veckan men det är exakt samma problem som jag vet jag ofta fann i underhållsorganisationer 1970. Jag gjorde nyligen en CBP (Current Best Practices) utvärdering i ett stort livsmedelsföretag. Principen för att sätta intervaller för FU inspektioner var baserad på kritikalitet på utrustningen så att högsta kritikalitet inspekterades en gång i veckan, nästa varannan vecka etc. Naturligtvis är detta fel, kritikalitet har inget att göra med inspektionsfrekvens. Eller hur? 

Om du som läsare vet varför det är så, sänd mej förklaringen via email

Jag förväntar mig inte att alla läsare skall hålla med om allt jag påstår i den här artikeln. Har ni synpunkter på det jag skrivit, positiva eller negativa kontakta mig direkt så att jag kan svara info@idcon.com

fax +1-919-847-8647 Tel +1-919-847-8764.